Ramnö

Inga släktband finns (vad jag vet) för mig till denna plats i bygden men fascineras likväl av dess historia –upp och nedgång. 

1941. Arrendegården, Ramnö.

Ramnö (mangårdsbyggnad, 1941.

1941. Arrendegården, Ramnö och mangårdsbyggnaden ovan, med telefonnummer 34, 16-17 nötkreatur, hästar, "gödsvin" och "modersuggor". Jordbruksdelen arrenderades ut och invid gården fanns en fastighet som var bostad för arrendatorn.* Gården ägdes och beboddes en gång av vägbyggare Svante Persson (1859-1945) med hustru Maja Lotta och barn. 

"Svante i Ramnö var på sin tid Skaraborgs och Älvsborgs läns största vägbyggare, en aktad person som byggde åtskilliga vägar. Det första vägbygget var mellan Öster Bitterna och Herrljunga–förbi hans eget Ramnö. 25 stycken nybyggnader av vägar, ombyggnationer samt många brobyggen... Alla dessa arbeten rörde sig om stora pengar. Svante blev förmögen. Hans hem Ramnö blev inte lottlöst genom åren. Gården, ca 40 tunnland , var delvis sank mossmark. Det dikades ut. Vid den här tiden var Ramnö ett eldorado för många. Det kryllade av folk, fast anställda och tillfälliga. Män och kvinnor som skulle ha mat och husrum. Vid matdags var det fullt i köket. Svante hade en del svagheter. Han lånade gärna ut pengar till dem som frågade...kunde inte säga nej."

Detta saxat ur "Öster o VästerBitterna av Torsten Andersson från 1991 där Torsten berättar och minns, Han fortsätter vidare: De sista åren Svante levde så minns jag honom sittande, soliga dagar om sommaren, på en stol vid landsvägen, den första väg han förverkligade. Detta var i slutet av 30-talet. Bilismen hade inte slagit igenom och kjolmodet var kort. Svante konstaterade: " Ja seter här å tittar på tösernas granne ben."

Idag drygt 80 år senare är det inte mycket mer än de vackert blommande pionerna kvar vid denna gård. Kanske planterade av hustru Maja-Lotta en gång. 

* Gamla foton med tillhörande uppgifter ur "Svenska gods och gårdar från 1941, del XXXI".

Vackert blommande bondpioner vid det som en gång var gårdens mangårdsbyggnad.

Vacker väg i junikväll som Svante Persson väl sannolikt varit inblandad i tillkomsten av.

Dödsannons efter Charlotta Persson, Ramnö. 

Kröke-Lotta -eller Knôka-Lotta på Munkabacken

Teckning av Torsten Andersson från Bitterna, ur skriften "Öster o VästerBitterna, Förteckning över gamla boplatser samt historier och berättelser av Torsten Andersson m.fl."

Lotta Andersdotter-Krök var min farmors faster, född 1859, två år yngre än min farmors far och med en fem år yngre bror. Liksom min farmors far Svante var hon född i utkanten av de s.k. Svältorna, på Krökemosse, Tålanna, i Bitterna.

När hon är 24, 1883, flyttar hon med sina föräldrar till Munkabacken i Bitterna där hon lever till sin död år 1923, 63 år gammal. Vad jag vet var hon aldrig gift och fick inga barn.
Min farmor ville ibland på 70- och 80-talet åka till Munkabacken för att plocka blommor på den plats där hennes farföräldrar och faster bott.
Som jag minns det fanns inte mycket mer spår än en jordkällare och någon stengrund kvar av deras liv då.

Men här nedan är en nedtecknad berättelse om denna Lotta av Bitternabon Torsten Andersson. Texten är hämtad ur skriften "Öster o VästerBitterna, Förteckning över gamla boplatser samt historier och berättelser av Torsten Andersson m.fl." 

(finns att låna på UB i Gbg).
Jag hoppas att Torsten om han levt inte haft något imot att jag skrivit ner och lagt upp hans berättelse här.

Den är nedskriven av honom runt år 1990:

"Kröke-Lôttas uthus och brunn

"Kärt barn har många namn och den här Lôtta hade fler, men för säkerhets skull får detta räcka. Hon bodde på gränsen till Hackebergs-skogen. Stugan står delvis kvar än idag. Kanske i viss mån beroende på att den byggdes till med ett rum omkring 1920. Förut var den inte större än ett rum, plus en liten förstuga. Den här tillbyggnaden har sin särskilda historia. Lôtta skröt över att ha gjort den själv. "Ja ha böggt te en änne" sade hon. Nu var det så att hon mellan varven gick till kyrkan. Detta behagade dåvarande prosten som kom på besök emellanåt till Lôtta. Han var den ende som släpptes in i det nybyggda. Det blev ett slags heligt rum. Följden blev att man sa att ingen mer än prosten släpptes in i Lôttas ände.

Hon var emellertid mångkunnig, mest känd för sin matlagning vid kalas. "Kokessa" kallades hon då. Ystningen av julost var också något som Lôtta var specialist på. Och Gud nåde den som sa emot henne. Det var just vid ystning som hon fick sitt smeknamn Knôka-Lotta. Det var en gammal fin tradition att ysta julost hemma, det var då som nu en ädel konst att göra god ost, men Lôtta kunde detta. Mjölken värmdes till en viss temperatur och sedan sattes ostlöpe till plus en del hemliga ritualer. Alltnog den ostmassa som blev följden skulle sedan ner i en plåtburk med hål i botten för att vasslen skulle rinna ut. Men innan dess skulle ostmassan placeras i en linneduk som sedan skulle knôkas ner i burken. Det var här Lôtta kommenderade: "Knôka bara, knôka allt va I orkar". Så blev det Knôka-Lotta.

Så kommer den egentliga historien. Det var på ett födelsedagskalas. Lôtta var kokessa. (Jag var själv med som 7-åring). Allt var frid och fröjd, hennes matkonst prisades i högan sky. Hon hade dock en svaghet; en sup slank ner ibland i ett obevakat ögonblick. Sånt hade ju folk överseende med. För det mesta gick det bra, men den här gången hade hon tydligen tagit för mycket. Fram mot gryningen när alla lagom upprymda skulle gå hem hörde det till god sed att gå ut i köket och tacka Lôtta för allt det goa. Hon var försvunnen. Så småningem hittades hon i ett saligt rus i en soffa uppe på vinden. Men vad kan inte gubbar i ett upprymt tillstånd hitta på! Jo, en skottkärra hittades och här på placerades Lôtta utan större protester. Så vidtogs hemfärden under jubel och sång. Det var ungefär en kilometers färd. Att vägen var knagglig ibland gjorde inget. Villiga händer hjälpte upp henne igen.

Det kunde ju ha räckt med den här hemfärden, men enligt historien så hade prosten fått bud efter sig att Lôtta blivit skjuten men var vid liv, samt att han hastat dit. Jag kan inte intyga sanningshalten i detta, men så berättas det."

–Nedtecknat av Bitternabon Torsten Andersson runt år 1990.

Ur "Öster o VästerBitterna, Förteckning över gamla boplatser samt historier och berättelser av Torsten Andersson m.fl."

Jordkällare, Munkabacken idag
(med bedagat älgtorn ovanpå, mitt foto).